Imorse var mamma med på tv! Hon blev intervjuad igår av Marcus Noterius. Hon är en av de som överlevt bröstcancer.
Kolla in klippet HÄR! Kika även in på mammas blogg!

Min kära vän Johanna har hjälpt mig ikväll med en ny design till bloggen, och den här är ju så mycket mera jag, massa rosa :) Jag tycker den blev jättefin! Har ju tyvärr inte så mycket ego-bilder, så det fick bli lite äldre bilder men aja de går ju alltid ändra sen... tack så mycket tjejen, jag saknar dig jättemycket men nästa gång jag kommer upp till östersund så träffas vi igen <3

---

Idag har jag pratat en del med mammsen i telefon, för det mesta trevligt tycker jag :) Fått en helt annan kontakt sen jag flyttade hemifrån, både med mamma och med pappa det är skönt för när man bor hemma är det så mycket tjafs om allt, framförallt städning hehe.... Men iallafall, när jag hade lagt på luren började jag tänka på hur det var för ett år sen. Hela min värld var helt upp och ner, mamma var jättesjuk och vi visste inte om hon skulle överleva. Hon hade cancer för er som inte vet. Både jag och pappa var ju såklart livrädda och hela vardagen var ju totalt rubbad och vi bråkade mycket under den perioden. Det är inte förrän nu när jag ser tillbaka på den tiden som jag förstår hur dåligt vi egentligen mådde hela familjen under den tiden. Men tur är väl det, hade vi vetat om det då är det inte säkert vi tagit oss igenom det så bra som vi ändå gjorde. Men det var verkligen en hemsk period i mitt liv... och jag är så otroligt glad att mamma blev frisk. Jag ryser och blir helt tårögd faktiskt när jag skriver det här. Men det är sån skillnad att stå utanför, än att som vi var vara mitt upp i det. Dag ut och dag in. Varje timme, varje minut, man tänkte på det hela tiden. Hur skulle det bli om mamma inte klarar sig? Jag måste erkänna att jag och pappa inte hade någon vidare relation innan mamma blev sjuk och därför kunde vi ju inte dela med oss till varandra av våra känslor och lätta på hjärtat. Det känns helt otroligt att mamma orkade stå där på min student med peruk och vara så himla glad för min skull. Att hon även fast hon var så himla dålig och svag stog där för min skull och ställde upp för mig. Hon hade fått sin sista cellgiftsbehandling bara någon vecka innan, och då hade hon ju fått det i nästan ett halvår! Om jag inte har sagt det innan mamma så betydde det så otroligt mycket för mig. Och pappa vi har fått sån otroligt bra kontakt efter den här jobbiga perioden... på nåt sätt så förde de hela familjen närmre ihop. Fatta hur lyckligt lottade vi är. Mamma har fortfarande jättemycket problem med kroppen och både pappa och jag bär ju på våra lass från det här, men vi vann ändå så mycket på det. Vi blev så otroligt sammansvetsade av att allting ställdes på sin yttersta spets. Jag undrar hur våran situation sett ut idag om inget hade hänt. Hade vi utvecklats så mycket tillsammans, och lärt oss prioritera rätt saker i livet? Hade vi sett på saker och ting på samma sätt? Jag vet iallafall att jag uppskattar livet små saker otroligt mycket mer nu. Och ibland kan jag känna att folk hakar upp sig på så onödiga saker. Men vad vet jag, vi kanske behövde det alla tre? Synd bara att det var mamma som fick må så dåligt, jag hade lätt gjort det istället för henne.............................

Fundera på vad som egentligen är viktigt i livet och ta till vara på det. Godnatt sötnosar <3 <3