Igår fick Hrefna avsluta sina dagar hos oss och galoppera vidare till ett nytt liv utan smärta och sjukdomar....
Det var otroligt jobbigt och är fortfarande... Solveig kom hit, vi kände att vi behövde hennes stöd. Det är konstigt hur man verkligen ser allting när det är så känslomässigt jobbigt..... att Solveig inte parkerade bilen där hon brukar, för där skulle lastbilen stå....
Vi borstade Hrefna riktigt fin, hon är ju så blank och fin så det var inte så svårt. Tog bort allt spån som satt i manen från att hon låg ner den mesta tiden.... hon fick massor utav morötter, hon tyckte det var jättegott.
Strax efter klockan 18 kom Lits djurservice. Hrefna fick sin röda grimma på sig och vi tog med henne ut, hon stapplade fram och hade svårt att gå så vi kunde bara ta henne till parkeringen, längre kunde hon inte ta sig.... när vi kom fram till platsen så brast det för mig. Jag ville vara stark för Hrefna, inte visa att jag var helt förstörd, ledsen, ville inte att hon skulle tycka att något var konstigt. Så jag gav henne lite morötter och klappade henne på mulen, sen gick jag en bit bort..... hon blev lite orolig ett tag, men mamma höll i henne och lyckades hålla ihop, och han från djurservicen smekte på henne och drog hennes pannlugg åt sidan...  sen satte han bultpistolen mot hennes panna och direkt hördes ett svagt pang.... sen låg hon där. Hrefna fanns inte mer. Mina ben vek sig, jag grät och grät, fyfan vad jobbigt!!!!!! Samtidigt en lättnad.... nu led hon inte mer, hon behöver inte ha ont och nu springer hon säkert runt på dom evigt gröna ängarna tillsammans med många andra hästar. Nu får hon vara häst på riktigt, det har hon inte kunnat vara om somrarna senaste åren eftersom hon alltid blivit sjuk...
Men vilka minnen vi har. Så otroligt fina. Och dom kommer aldrig försvinna... Hrefna kommer alltid ha en stor plats i våra hjärtan...... usch vad jag gråter hela tiden :(

Ni som följer mammas blogg eller kanske har läst på min facebook, vet att Hrefna varit sjuk ett tag... ingen vet vad det är för fel, och vi har provat det mesta. Men nu kan hon knappt gå ut ur boxen, hon vacklar och blir bara sämre.... igår var jag och mamma ute i stallet tillsammans och skulle ge henne en kortisoninjektion. Jag såg hur dålig hon blivit, bara på de dagar jag varit borta nere i Katrineholm... jag tittade på mamma och sa "nu bestämmer vi oss". "Ja de gör vi" sa hon.
Imorgon kommer Lits djurservice hit på eftermiddagen, och Hrefna ska få avsluta sina dagar här hos oss.... hon kommer galoppera utan smärta på de evigt gröna ängarna och kunna äta huuur mycket gräs hon vill. Jag ser knappt vad jag skriver just nu, för tårarna bara rinner. Det är en sån otrolig smärta att behöva ta bort denna häst..... det är henne vi haft längst på gården av alla hästar vi har nu, över 10 år har hon varit här hos oss och varit helt fantastisk! Hon har ställt upp på allt..... varit en otrolig häst i ridskolan, på turer, på tävlingsbanan, i terapiridning, på mammas och pappas bröllop....
Imorgon kommer att vara en riktigt jobbig dag för hela familjen. Både jag och mamma kommer vara med när hon får springa vidare, det är vårt ansvar att leda henne sista biten, se till att hon mår bra, se till att hon inte hinner märka något... hon kommer få äta massa morötter och annat gått och inte hinna ana någonting.... Det kommer kännas bra att slippa se henne lida...

Idag låg hon ner i boxen. Jag satta mig bredvid henne, och då la hon sitt huvud i mitt knä. Precis som dom gör på film. Då rann tårarna hejdlöst....

Hej då vår underara Vän! Du har lämnat så otroligt många fina minnen bakom dig, inte bara hos oss. Vi kommer alltid älska dig, och du kommer aldrig att glömmas bort.

Hrefna 1995 - 2009